Kommentatorerna är så mycket mer livligare än Tv-kommentatorerna. Rabblar i 120 km/h / ord i sekunden. Händer det något spännande tvekar dom inte att försöka få ut den spänningen i röst till lyssnaren.
När jag kommit fram till Fridhemsplan och börjar gå ner på Fleminggatan vinkar en tjej till mig. Först undrar jag om hon känner mig och jag glömt bort vem hon är, men sen förstår jag att hon vill fråga någonting.
"Ursäkta, vet du vart Krukmakargatan är?"
Jag höjer på ögonbrynen och tittar runt omkring mig.
"Ligger inte den på söder? Joo det gör den.."
Tjejen blir helt förvirrad och frågar sig själv om hon mindes fel namn. Jag tar upp phonen, stänger av radion, och sätter på kart-appen för att visa vart vi är och vart Krukmakargatan ligger. Hon nickar, säger att hon får ringa någon om adressen, och tackar för hjälpen.
Sen händer det där jobbiga. Hon börjar gå iväg och mot samma håll jag ska, samtidigt som jag också börjar gå. Vi går nu bredvid varandra. Tysta.
Vad ska man göra i en sån situation? Antingen börjar man speeda på eller så får man plötsligt börja gå som en snigel för att skapa det där bekväma mellanrummet. Jag gör inget av de.
Jag tar upp min telefon igen och låtsas svara på ett fejkat samtal. Säger något i stil med "Hallå? Aaa.. aa ok.. mm? Ok, då får jag väl gå tillbaka till affären då....." tills jag ser att hon vinkar åt någon bekant som hon går fram till och kramar om. Dom stannar och börjar prata. Mitt på trottoaren.
Jag står kvar och "mm"-ar till den fejkade personen i telefonen. Hur fan ska jag göra? Tänk om hon hörde vad jag sa i telefonen? Måste jag gå tillbaka till affären? Jag tvekar.
"Nej ok då skiter jag i det, bra hej." säger jag till den fejkade personen och rushar förbi den vilsna tjejen och hennes vän som inte alls verkar lyssnat på mitt påhittade samtal.
HAHAHAHAHA! Bloggen går från klarhet till klarhet.
SvaraRaderaHon måste väl menat Hantverkargatan förresten?