Restaurangbesök!

Skriver detta inlägg medan jag är lite rund om fötterna. (Förlåt mamma).
Har försökt skicka upp nya inlägg i två dagar, men nätet har inte varit som man velat. Därför tänker jag lägga upp så mycket bilder så det inte är klokt! Men det kanske blir lite mindre text än vanligt. Eller så blir det mer. Det återstår att se!

Gurra fyllde år i lördags. Lördagen den 11 september. Ett datum som numer för tankarna bakåt till just den där händelsen för 9 år sedan. Men tydligen föddes denna pöjk för 27 år sedan på också denna dag. Väldigt trevligt tyckte vi och beslöt oss därför för att åka in till den stora staden för att äta en finfin middag!
Dock innan vi begav oss in till El Rodadero, en fancy turistort strax utanför Santa Marta,  så var vi tvungna att hjälpa en stackars fladdermus. Han hade fastnat i ett hål och ropade efter sin mamma, eller så var det bara jag som trodde det. Någon av oss (har glömt bort vem i skrivande stund) beslöt sig för att greppa en pinne och hjälpa den stackarn.

Den skrivningen var väl egentligen bara en ursäkt för att jag skulle kunna lägga upp just de fina bilderna på en söt liten fladdermus.

Vi begav oss i alla fall till slut i en farlig och fartfylld trafik in till just "El Rodadero" och restaurangen "Burukuku"

 Restaurangen presenterade sig själv med klass, när man gick innanför portarna. Jag, Måns, Gurra, Cimon och Björn kallade på servitören, en som tydligen kunde säga mer än yes och no på engelska, och beställde en s.k "riktig" mojito. Lite bitter, men ack så god. speciellt med den sky-linen i bakgrunden.
Strax kom Calle med sin bror, programledar-Alex, och slog följe. De hade tydligen gjort något så tokigt att klä sig likadant. Björn, som är en riktig stilikon, slöt upp och sa att detta var rätt. Det är på detta vis männen i årets samhälle ska klä sig. Vit skjorta och beigea byxor. Jag hade alltså gjort misstaget och klätt mig i färgglad rutig skjorta och mörka byxor.

Tillslut hade fördrinkar och förprat tagit slut och vi begav oss in till salongen.
Här avnjöts det, äntligen, riktig mat. Eller så jäkla toppen var det väl inte, men efter att ha svält ner sig till hälften av ens vikt så var det en njutning som inte kan beskrivas. Ett stycke filé mignon, lite understekt men ändå helt fantastisk, serverades på ett vitt blankt fat framför mig och innan jag visste ordet av fanns den i min mage. Tyvärr hann jag inte ta någon bild innan filén gjort sin slutgiltiga destination.

Resten av kvällen avnjöts med diverse vin och alkohol. En importerad Absolut Vodka serverades av den finaste chefen för styckpriset på 120 000 $ (observera att colombianska pesos också har symbolen $. Det medför viss skepsis när man beställer något.)

Därefter bjöds det upp till dans av diverse personer. Jag försökte lära Anitha, Carls kära fästmö, salsa.

Jag insåg snabbt att jag inte var en lärare av rang och tackade därför för den snabba dansen och satte mig skamset ner medan jag blickade ut mot det riktiga dansgolvet fyllt av colombianer. Det var sjukt. Alla kunde dansa. Det var som taget ur en dålig b-film med Jennifer Lopez i huvudrollen. Folk dansade i par, och ALLA kunde dansa salsa. Dom jävlarna måste fasen gå en salsakurs innan de kan ta examen, för de kunde verkligen dansa. Cimon a.k.a Kimon bjöd upp en ung colombianska medan man själv satt avundsjuk och tittade på. Inte för att Kimon kan dansa, utan för att han fick ta plats på dansgolvet bredvid dessa proffs. Missförstå mig rätt. Jag älskar att dansa. Men att dansa bredvid dessa. Nej tack.

Dock blev detta fallet efter den där 6e shoten Absolut med juice (en s.k screwdriver-shot). Visst fasen bjöd jag upp mina två med medmänniskor Cimon och Måns (Gurra hade förklarat att han hade två högerfötter och därför avböjde till uppbjudningen) till ljudet av den colombiansk-födda Shakira. Vi dansade och dansade och klappade tillsammans med de andra colombianerna och trodde vi kunde texterna till de inhemska hittarna på spanska. Vi kände oss fria. Vi kände oss som Colombianer.

Tills någon klappade en på ryggen och sa att det var dags att åka. 5 förfriskade svenskar i en taxibil med rum för 3 på en resa på en timme. Stackars, stackars chaufför.