Svampen

Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem.
Det är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen. Väcks varje dag klockan för tidigt med att det knackas hårt på dörren, en nyckel som vrids om och en röst som ropar in "PERMISOOO!"(Ursäkta). Jag vrider mina ben i sängen så att städtanten uppfattar att det inte är okej att komma indundrandes med alla städprylar just då. Hon fattar vinken och lämnar sedan rummet. Funderar sedan länge på om det är dags att kliva upp, men kroppen är för trött för att svara. Ligger därför kvar och somnar om alldeles för länge.
Vaknar upp igen och tittar på min ena arm. Vita runda märken täcker den från armvecket och upp på handen. Sjuksköterskan som tittade på det häromdagen sa att jag hade fått svamp. Av vattnet. Av duschvattnet. Tydligen kommer kran och duschvattnet från en flod i närheten. Och tydligen har det regnat så mycket att floden har blivit bakteriefylld. Man duschar och blir alltså smutsigare än innan.
Jag tar min första tablett för dagen som ska minska de vidriga svamparna och smörjer därefter på med någon kräm. Jag tittar på klockan och inser att det snart är lunch. Lunchen som jag vet att jag bara kommer gå till för att få i mig ett salladsblad. Kanske lite ris. Om nu inte riset är tillagat med massa konstiga bönor och liknande.

Om 5 dagar går planet från Santa Marta. För första gången på 2 månader kommer jag känna någon slags bekvämlighet. Trygghet. Vardag.

Men någonstans i allt det här kommer jag ändå sakna denna plats lite.
Väldigt lite.