Påväg

Det finns ett slut i varje tunnel. Det finns ett ljus i den mörkaste av hålor. Det är sant. Jag är påväg hem.

Sitter i skrivande stund på flygplatsen i Bogota och väntar de sista timmarna för att stiga på planet till Paris. Gårdagen var hård. Känner det idag. Spelade in finalen igår och efteråt var det såklart slutfest. Jag är inte så dum att jag söp mig aspackad, men likväl stannade jag uppe hela natten för att åka direkt till flygplatsen. Känns av idag. Är öm i kropp och sinne. Sen har min mage betett sig jävligt mysko de senaste timmarna. Gå på toaletten, säger ni då. Absolut. Om det hade funnits sitsar på de här jävla toaletterna på flygplatsen. Och om det hade funnit toapapper. Men det finns det såklart inte. Varför skulle det finnas det i ett land som detta?
Samtidigt som jag är så förbannad, så känner jag mig väldigt glad. 2 månader har äntligen tagit slut.
Det har varit lärorikt och kul från och till. Men det har tärt på psyket. Men nu är det slut. Snart får jag andas in kall svensk höstdoft och inte mögeldoft från ett hotell inne i Colombias djupaste djungel med namnet - Mendihuaca. Hell on earth.