Mycket bra mycket bra

 Känner på mig att det här inlägget kommer bli lite fjantstämpel på, men det skiter jag i för idag har varit en alldeles strålande dag!
Trodde jag inte när jag vaknade i morse lite försent och av en bensindoft. Dom håller ju nämligen fortfarande på med den där JÄVLA fasadrenoveringen hemma. Och nu har dom besprutat väggarna med något konstigt medel som luktar bensin. Hur lång tid ska det egentligen ta?! Dom har ju hållit på sen juli!!
Jaja. Bra dag var det ja.
Hoppar av tunnelbanan och går genom det tomma shoppingcentret vid Globen. Har ont i benen från träningspasset från gårdagen men glider ändå in på kontoret med ett leende. Inte sett min fina plats på 1 vecka. Suttit nu senaste veckan på ett annat ställe och klippt. Men i alla fall. Vad står på mitt bord om inte den här bjässen!

En 27" (!!) LED Cinema skärm! Som ställer om sig för vilket ljus som speglar i skärmen och grejer. Och så har dom flyttat fin-datorn till min plats. Extremt hyggligt. Nu behöver jag knappt mina glasögon när jag ska klippa. Dessutom säger Calle att han har en present till mig och håvar upp dom här från sin väska.

4 olika dofter från Ralph Lauren. En för vilket humör man är på. Väldans snällt! Mer sånt tack!

Sen var det inspelning av Schulman Show som visas imorgon på Aftonbladet.se. Eftersom jag bildproddar programmet så måste man se till att allt finns och funkar i studion. Såklart var alla lampor fel så det behövdes fixas om. Så stegen ställs fram och jag börjar ordna om bland lampor och lyckas såklart skära av halva tummen på någon sylvass takfläktsskydd i taket.

Men inte var jag ledsen. Agneta Sjödin skulle ju vara gäst! Henne som man var så kär i när hon var programledare för "Småstjärnorna" och "Fångarna på fortet". Och en kram fick man också när hon gick! Lycka!
Nu är jag dessutom strax färdiglevererad och ska kila hem till finingen som väntar där hemma.
Bra bra bra bra!

Recap...

Sorry.. Eller nej. Inte sorry. Ska inte be om ursäkt för att jag inte hunnit skriva. Eller okej. Lite sorry.
Det är det andra min chef Calle brukar säga när han träffar mig om jag inte bloggat. "Tjena Micke".. "Har du slutat blogga?". Nej det har jag inte. Har bara lite för mycket att göra nu när jag kommit hem. Myyycket jobb. Men det är ju kul. Så länge det inte går till överdrift. Blir ett långt inlägg det här känner jag på mig om jag fortsätter såhär. Så! Jag börjar sammanfatta.

Helgen. Helt underbar helg. Spenderades i Flen, 111 km från Stockholm. Fredagen bjöds det på välkomstdrink och hemmagjord pizza och en fantastisk kladdkaka till efterrätt. Extremt trevligt. Något som jag saknat oerhört mycket. Att bara kunna ta det soft i soffan och dricka whiskey med svärfar.

Lördagen var det fest. Ojojoj vilken fest. Jag som trodde att vi skulle bli ett litet gäng. Evelina hade alltså ljugit om det! Fina fina Evelina. Hört av sig till alla man känner för att styra upp en välkommen-hem-fest. Och OJ vilket skönt gäng det blev. Fasen vad kul att se alla igen. Till och med systrarna hade pallrat sig ner för första gången på 5 och ett halvt år till Flen för att vara med och fira.
Vi lekte hela havet stormar, drack tequila, dansade som aldrig förr och bastade. Ojojoj vad trevligt!

 Kom hem på söndagen och sen var det måndag. En måndag fylld med arbete och klippstuga. Men nu börjar vi komma ikapp. Nu börjar det gå bra. Känns sjukt härligt. Och inte nog med det har jag börjat träna. Köpt fina träningsskor och till och med skaffat kort på Friskis. Extremt käckt!

Nu går vi mot bättre tider. Nu ska allt bli kalas!

Uppe

Nu känns det bättre. Flytt storstaden och åkt ner till Flen. Sov 12 timmar inatt. Behövdes nog. Ladda om batteriet på riktigt. Nu har det gått lite mer än en vecka sen jag kom hem från helvetet. Och fortfarande finns dåliga efterslängar kvar från den resan. Inte bara med jobbet. Jag har fått konstiga märken på mina ben som folk hade fått därborta. Köttsår liksom. Vidrigt! Måste gå till en läkare snarast. Så fort jag hinner. Så fort saker och ting lugnat ner sig.
Men i alla fall. Ikväll ska vi ha lite middag/fest/kul på den s.k "idrottsgården". Ett slags vandrarhem/boende/ställe här i Flen som Evelinas pappa har. Vi ska äta gott och dricka gott och kanske blir det lite bastande och badande (i inte lika varmt vatten som jag blivit van vid). Känns jävligt gött.
Måste passa på den här första veckan (även om den tagit slut) att visa upp brännan och allt annat som förändrats under tiden i Colombia. Det är ju därför man lägger sig och pressar i den obarmhärtiga hettan. För att visa upp för sina nära och kära. Som ett litet pris man fått. Sen att resten av befolkningen som inte känner en tror att man gått och solat på solariet skiter jag i.

Just ja! Schulman Show spelades ju in i torsdags. Premiär igår. Lite sen att lägga upp. Men skitsamma.
Thorsten Flinck och Nemo var gäster. Detta blev resultatet!

Nere. Igen...

Klockan är 22:40 och jag sitter på kontoret och klipper.
Det är det här jag menar att man aldrig riktigt känner sig som att man varit borta länge när man har varit det. Det är exakt samma saker som händer när man kommer hem.
Känner mig nere igen också. Kan bero på att jag typ träffar Evelina och mina vänner lika mycket som jag gjorde där borta i Colombia. Det vill säga ingenting. Jobbat hårt hela den här veckan. Och allt vill bara strula för en hela tiden. Nån jävel som lägger ut snubbeltråd åt mig. Nån jävel som vill mig illa.
Detta tror jag i alla fall.

Men men. Lite glad är jag också. Har fått anställning på Hard Hat, där jag jobbat nu sen februari. Så jag har ju känt mig lite som en anställd ett bra tag, men nu är det på pappret.
Har fått tjänst som bildproducent på Schulman Show också som ska visas imorgon på Aftonbladet.se.
Dock strulade det som fan precis innan inspelning. Varför skulle det inte liksom? Varför ska något flyta på när det gäller som mest. Har ångest för det. Ångest ångest ångest. Det är ju nu jag vill visa framfötterna. Men någon har knytit ihop skosnörerna så att jag bara faller. Är nere på botten nu känns det som.
Men då är det bara uppförsbacken kvar.

Hemma!

Äntligen äntligen äntligen hemma!
Har inte orkat eller riktigt velat uppdatera här på bloggen. Haft fullt upp med att ta igen mig och äta upp mig lite igen. Äta svensk frukost och svensk middag och lite champagne på det. Mycket bra

Fick reda på den där vårdcentralen i Colombia hur mycket jag gått ner. Ställde mig på en våg och bara gapade. 10 kilo! 10 kilo av det där härliga runt magen har bara försvunnit puts väck!
Jävligt skönt. Nu ska jag fortsätta på samma spår. Ordna upp den här kroppen. Slut med pizza och donken på luncherna. Börja träna också. Ojojoj vad bra allt ska bli.

I alla fall.
Landade på Arlanda i fredags klockan 18:44. Sprang från planet och stod som ett litet barn på julafton när jag väntade på min väska. Till slut dök den upp och jag snabbade mig på ut. Där ute väntade Evelina och Mimmi utan min vetskap. Jag höll på att börja gråta. Ville nästan gråta. Gråta av lycka. Men höll tillbaka. Steg ut i den torra kalla luften och det kändes som att jag aldrig varit borta.
Konstigt det där. Man kan vara borta bra länge, men när man kommer hem känns det som att man aldrig riktigt varit borta. Där borta njöt man av de små sakerna. Här tar man det för givet varje dag. Som maten. Som att kunna ta kontakt med vem man vill, när man vill. Att slippa vara orolig för att bli sjuk av att sova i sitt rum. Ha varmvatten. Ha elektricitet.
Måste komma ihåg det.

Påväg

Det finns ett slut i varje tunnel. Det finns ett ljus i den mörkaste av hålor. Det är sant. Jag är påväg hem.

Sitter i skrivande stund på flygplatsen i Bogota och väntar de sista timmarna för att stiga på planet till Paris. Gårdagen var hård. Känner det idag. Spelade in finalen igår och efteråt var det såklart slutfest. Jag är inte så dum att jag söp mig aspackad, men likväl stannade jag uppe hela natten för att åka direkt till flygplatsen. Känns av idag. Är öm i kropp och sinne. Sen har min mage betett sig jävligt mysko de senaste timmarna. Gå på toaletten, säger ni då. Absolut. Om det hade funnits sitsar på de här jävla toaletterna på flygplatsen. Och om det hade funnit toapapper. Men det finns det såklart inte. Varför skulle det finnas det i ett land som detta?
Samtidigt som jag är så förbannad, så känner jag mig väldigt glad. 2 månader har äntligen tagit slut.
Det har varit lärorikt och kul från och till. Men det har tärt på psyket. Men nu är det slut. Snart får jag andas in kall svensk höstdoft och inte mögeldoft från ett hotell inne i Colombias djupaste djungel med namnet - Mendihuaca. Hell on earth.

Gästinlägg av Calle

Hej! Calle här. Jag jobbar med Micke på Hard Hat. Och är lite oroad. Micke har det väldigt svårt de här senaste veckorna, och det inte bara säger jag. Visst är här vidrigt på alla sätt och vis. Men Micke har drabbats lite mer än alla andra.

Vet inte vad det är med Micke och svamp. Men svampen lockas till honom. Dras till honom. De trivs med honom, men han trivs inte med dem.  Förstår ni vad jag menar här? Svamp håller långsamt på att äta upp honom. Det började på huden. Konstiga eksem över armarna som spreds ned mot händerna. Märklig konsistens. Svamp. De kom fram till att det var svamp. Tänk er att vara angripen av svamp, men ändå jobba på.

Det senaste är att Mickes kläder är angripna av den där svampen. De får konstiga färger, faller isär och luktar satan. På allvar. Micke går omkring och luktar kiss. Ni fattar grejen. Deltagarna ryggar för honom, goddammit! Vi andra också!

Jag tycker mycket om Micke. För att han är duktig och ambitiös och sånt, såklart. Men vet ni vad det ovanligaste med honom är? Jo! Han jobbar i den här branschen trots att han är en snäll och fungerande person. Det låter kanske konstigt, men den här branschen befolkas annars bara av trasiga människor med trasig bakgrund som de inte ännu tagit itu med. (Calle Schulman). Micke är vettig, prestigelös och duktig som fan. Och inte en bajsnödig media-typ som tar genvägar vart han än ska. Avundas Micke. Vill vara som han. Vill sova lika gott som jag tror att han sover på natten med bra jobb bakom sig och gott samvete och bra jobb framför sig. Är avundsjuk.

Men framför allt. Igen. Micke är något så ovanligt som en genuint snäll person. Jag älskar den jäveln. Trots att han luktar kiss och möggel och gammal äcklig jävla svamp.

Dan före dan före..

Idag måste vara den varmaste dagen. Säkert 40-42 grader varmt. Legat på stranden hela förmiddagen för att pressa på det sista jag kan. Regnperioden verkar ha dragit förbi.  Känns ju typiskt.

Men nu jävlar är det snart över. På torsdag åker jag. Klockan 10:30 går bussen till den minimaliska flygplatsen här i Santa Marta. Vi kommer lyfta från den alldeles för korta landningsbanan och landa drygt en timme senare i Bogota. Där väntar 3-4 timmars väntan innan vi sätter oss på den 11 timmar långa resan till Paris. Sen är det bara slutspurten kvar.
Och jag är så sugen. Sugen på allt! Sugen på att gå till Texas Longhorn och äta en välstekt biff med bearnaise och kanske lite pommes till. Randig kaviar på en hård macka toppad med skivat kokt ägg. Djungelvrål. Bilar. Chips med dipp. En riktig sallad med feta-ost. Bacon. Pasta. Mmmm.. Pasta som inte är överkokt. Riktigt kaffe (konstigt nog eftersom man befinner sig i kaffets land finns inte något gott kaffe..). Ost. Tacos. Taco-kastler. Kranvatten. En dusch som inte har infekterat vatten.

Men än är det inte över. Nu kör vi på i två dagar till och steker och jobbar. Vill inte gotta i mig för mycket heller. Folk från Sverige har kommit ner de senaste veckorna med svenskt godis och dylikt. Men jag har avböjt. Jag vill på något sätt lida. Lida in i det sista.
Det blir så mycket bättre när man kommer hem då.

Svampen

Jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem.
Det är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen. Väcks varje dag klockan för tidigt med att det knackas hårt på dörren, en nyckel som vrids om och en röst som ropar in "PERMISOOO!"(Ursäkta). Jag vrider mina ben i sängen så att städtanten uppfattar att det inte är okej att komma indundrandes med alla städprylar just då. Hon fattar vinken och lämnar sedan rummet. Funderar sedan länge på om det är dags att kliva upp, men kroppen är för trött för att svara. Ligger därför kvar och somnar om alldeles för länge.
Vaknar upp igen och tittar på min ena arm. Vita runda märken täcker den från armvecket och upp på handen. Sjuksköterskan som tittade på det häromdagen sa att jag hade fått svamp. Av vattnet. Av duschvattnet. Tydligen kommer kran och duschvattnet från en flod i närheten. Och tydligen har det regnat så mycket att floden har blivit bakteriefylld. Man duschar och blir alltså smutsigare än innan.
Jag tar min första tablett för dagen som ska minska de vidriga svamparna och smörjer därefter på med någon kräm. Jag tittar på klockan och inser att det snart är lunch. Lunchen som jag vet att jag bara kommer gå till för att få i mig ett salladsblad. Kanske lite ris. Om nu inte riset är tillagat med massa konstiga bönor och liknande.

Om 5 dagar går planet från Santa Marta. För första gången på 2 månader kommer jag känna någon slags bekvämlighet. Trygghet. Vardag.

Men någonstans i allt det här kommer jag ändå sakna denna plats lite.
Väldigt lite.

Strax så.

Sitter i en så kallad "blogg-torka". Vet inte vad jag ska skriva men känner ändå ett behov av att skriva saker.

Igår åkte flera hem. Gurra åkte. Glada, goa Gustav. Kändes tomt. Men jag är glad för deras skull. Att få lämna det här nästet även om det är typ 24 timmars resa hem. Att få komma hem. Komma hem till vardagen och alla bekvämligheter.
Nu är det bara jag och Måns och gubbarna kvar. Fick dock höra igår att min hemresa är beräknad tidigare än väntat.
Så glad har jag nog inte blivit på länge under min tid här borta. Visst, det är oktoberhöst där hemma, det är varmt och soligt här. Visst, där hemma kan man inte bara gå ner till havet eller poolen innan man börjar jobba. Men nu vill jag hem. Hem hem hem!

Vet att jag skriver mycket om att vilja åka hem, men det är det enda som håller livsglädjen uppe här borta. Mår inte bra här borta. Jag bor i ett mögligt rum. Svettas konstant. Dricker för lite vatten. Äter för lite mat. Om nån halvtimme ska jag iväg till vårdcentralen för att kolla upp några vidriga utslag jag fått på min ena arm.

Jag vill hem. Och det ska jag också.
One week to go.

...

Ojojoj. Dåligt bloggande på sista tiden. Igen.Grejen är att nätet har i stort sett försvunnit på Mendikräka. Riktigt jävla frustrerande.
Sitter därför på hemlig plats och drar ner bandbredden. Tänkte lägga upp lite bilder också. Varför inte?
Har dock varit lite dålig på att fota senaste veckan, så det mesta kommer från Måns kamera. Så fotocredd till honom ibland. Orkar inte riktigt beskriva varje bild heller. Ni får bara titta på dom. Eller vafan. Jag skriver en liten bildtext. Det gör jag. Så ni fattar.. Sen kan ni ju klicka på dom så blir dom större. Roligt va? (EDIT: något fel på bloggen, bilderna placeras muppigt.. Får väl leva med det..)

Men vad har hänt nu senaste veckan? Inte mycket egentligen. Jobbat på ganska hårt. Filmat i små byar och hälsat på onyktra gubbar sittandes på "barer" klockan 12 på förmiddagen.
Åkt till El Rodadero och filmat. Såg där på en tavla att temperaturen var 38 grader varmt. Men det kändes svalt. Jag kommer att dö när jag kommer hem.
Hemma ja. Har sån sjuk hemlängtan nu. Men nu är det inte lång tid kvar! Om typ en och en halv vecka sitter jag hemma och fryser i den inplastade lägenheten. Gött.

Våra vänner, de abnormt stora gräshopporna förföljer oss.

Klippstuga på hotellrummet. Lägg märke till den möglade väggen till höger om sängen. Jag mår inte bra.

Rodadero.

Just ja! Tatuerade mig igår. En myggjävel på foten. Sammanfattar den här resan ganska bra. Den har liksom sugit ur energin från en. Med start från tårna och upp till huvudet. Kan jag tänka tillbaka på senare för att samla ny energi. Sen återspeglar den ju såklart de sjuka myggorna som finns här borta också..